Vovvar och bebisar....
Idag hade jag en kort dag på jobbet så fick sluta redan vid 12.30.
Så då passade jag på att hälsa på min kollega som gick hem och fick en liten bebis i slutet av november.
Det var jättekul att träffa henne igen och passa på att skvallra lite så gott det gick. För tyvärr tyckte inte hennes lilla skrutt till son detsamma, nej, han tyckte inte att någon annan än han själv skulle låta. Och han LÄT vill jag lova. Ojoj, något var det som inte var bra mest hela tiden. Så han höll låda och vi lyssnade *hehe*
Hon vankade runt med honom i huset för att han skulle vara tyst och jag gick såklart efter, kände mig lite som en svans :P
Helt plötsligt ringer telefonen (på ovanvåningen, vi är på källarplan) varav hon sträcker ut armarna med ungen i och ber mig ta över, totalt allvarligt. Och jag frågar "Menar du allvar?" SÅKLART hon menade allvar *gahh* Så där stod jag med en väldigt grinig liten 6-kilos klump i famnen med hans rygg mot mig. Så han satt typ på min arm. Så nu var det min tur att gå runt och vagga och prata. Lät typ såhär:
"Jaha, så nu gick din mamma. Jaha, vad ska vi hitta på dådå? Ojjj... nej... inte ....GRÅTA.... öööhhh... titta fåglarna... pippi fåglar, oj, de blev rädda när vi närmade oss rutan. Nej, nej, nej..... inte gråta mera... schhhh.... gick ju så bra nyss. Ja, men jag kan förstå om du inte vill vara hos mig, skulle jag inte heller vilja. Din mamma som är så knäpp o bara lämpar över dig hos mig. Ja, skrik du, det skulle jag med, vill du ha hjälp? Jag kan också skrika lite.." osv...
som TUR var kom hon tillbaka ganska snabbt, i precis lagom tid till hans gallskrik *hehe* Bara o lämpa tillbaka :P
Sen ringde Joanna så vi möttes och åkte ut till Mia. Hundarna busade som bara den och Mias lilla, snart, 6-åriga dotter hade jättekul i snön med hundarna. Lea fick en stoppad strumpa som hon vaktade som en varg vaktar sitt byte. Oj vad hon morrade på NInque när han försökte ta den ifrån henne. Och han är ju så mesigt snäll att han bara släpper och går därifrån. Han försökte putta på henne ibland och stod en halvmeter ifrån och skällde, allt för att få hennes uppmärksamhet. De är sååå söta ihop! Världens bästisar.
Vet att jag skrev om Ninque i förra inlägget. Och slutade mitt i en mening... daahhh.... koko!!!
Det jag skulle skriva var att jag förstår inte att det kan bli en sååå fin hund när kenneln är så äckligt snuskigt risig som den kenneln var där vi hämtade honom. Helt sjukt, men Joanna kunde inte ha fått en bättre hund. De matchar varann perfekt de två :)
Lea med strumpa i munnen :)
Ninque skäller lite på Lea "Snälla, låt mig vara med och leka"
Så då passade jag på att hälsa på min kollega som gick hem och fick en liten bebis i slutet av november.
Det var jättekul att träffa henne igen och passa på att skvallra lite så gott det gick. För tyvärr tyckte inte hennes lilla skrutt till son detsamma, nej, han tyckte inte att någon annan än han själv skulle låta. Och han LÄT vill jag lova. Ojoj, något var det som inte var bra mest hela tiden. Så han höll låda och vi lyssnade *hehe*
Hon vankade runt med honom i huset för att han skulle vara tyst och jag gick såklart efter, kände mig lite som en svans :P
Helt plötsligt ringer telefonen (på ovanvåningen, vi är på källarplan) varav hon sträcker ut armarna med ungen i och ber mig ta över, totalt allvarligt. Och jag frågar "Menar du allvar?" SÅKLART hon menade allvar *gahh* Så där stod jag med en väldigt grinig liten 6-kilos klump i famnen med hans rygg mot mig. Så han satt typ på min arm. Så nu var det min tur att gå runt och vagga och prata. Lät typ såhär:
"Jaha, så nu gick din mamma. Jaha, vad ska vi hitta på dådå? Ojjj... nej... inte ....GRÅTA.... öööhhh... titta fåglarna... pippi fåglar, oj, de blev rädda när vi närmade oss rutan. Nej, nej, nej..... inte gråta mera... schhhh.... gick ju så bra nyss. Ja, men jag kan förstå om du inte vill vara hos mig, skulle jag inte heller vilja. Din mamma som är så knäpp o bara lämpar över dig hos mig. Ja, skrik du, det skulle jag med, vill du ha hjälp? Jag kan också skrika lite.." osv...
som TUR var kom hon tillbaka ganska snabbt, i precis lagom tid till hans gallskrik *hehe* Bara o lämpa tillbaka :P
Sen ringde Joanna så vi möttes och åkte ut till Mia. Hundarna busade som bara den och Mias lilla, snart, 6-åriga dotter hade jättekul i snön med hundarna. Lea fick en stoppad strumpa som hon vaktade som en varg vaktar sitt byte. Oj vad hon morrade på NInque när han försökte ta den ifrån henne. Och han är ju så mesigt snäll att han bara släpper och går därifrån. Han försökte putta på henne ibland och stod en halvmeter ifrån och skällde, allt för att få hennes uppmärksamhet. De är sååå söta ihop! Världens bästisar.
Vet att jag skrev om Ninque i förra inlägget. Och slutade mitt i en mening... daahhh.... koko!!!
Det jag skulle skriva var att jag förstår inte att det kan bli en sååå fin hund när kenneln är så äckligt snuskigt risig som den kenneln var där vi hämtade honom. Helt sjukt, men Joanna kunde inte ha fått en bättre hund. De matchar varann perfekt de två :)
Lea med strumpa i munnen :)
Ninque skäller lite på Lea "Snälla, låt mig vara med och leka"
Kommentarer
Trackback
