Katinka
Igår jobbade jag till 17.00... därefter åkte jag hem, rastade hunden, bytte om och for sedan i full fart mot Falköping.
Utanför Falköping ligger stallet där jag har börjat rida.
Så när jag kom fram var det helt tomt på gården. Katinka står hos Åsas pappa som jag aldrig hade träffat så jag kunde absout inte med att gå och ringa på i huset. Så jag gick en runda på gården, det hördes musik från en byggnad på gården men där inne var det tomt. Jag kikade in i stallet som var nymålat och fint men även där var det helt tomt. Efter en stund tänkte jag att jag får väl helt enkelt skicka iväg ett sms och berätta att jag var framme. Skitpinsamt, men så fick det bli. Ställde mig vid min bil och började skriva, helt inne i mina egna tankar. Helt plötsligt kommer någon fram från bakom stallet och säger "hej". Jag hoppade högt, herregud vad rädd jag blev!
Det var såklart bara Åsa som hade varit bakom stallet (på ridbanan kan jag gissa) med sin lillasyster Amorina (superfint namn förövrigt!) och som nu hade sett att jag hade kommit.
Eftersom både Åsa och Amorina skulle rida Saga (Katinkas busiga dotter) så skulle vi hålla oss på ridbanan. Vilket jag tacksamt sa ja till och sände även en tacksam tanke till vem det än var som hade hört min önskan. Jag ville nämligen jättegärna rida på banan även denna dag just för att lära känna Katinka lite men om inte Åsa hade sagt det så hade jag inte vågat be om det, vill inte bli klassad som den tråkiga mesen, hehe!
Jag och Amorina gick och hämtade hästarna medan Åsa bytte om från målarkläder till bättre kläder att rida i. Vi fick med oss en påse med äpplen så även denna dag fick jag öva på att mata hästarna direkt ur handen. Eller rättare sagt hästen... vägrade mata Saga då hon visst har en förmåga att även tugga fingrar! Brrr!
När vi kom fram till stallet skulle hästarna stå utanför när vi gjorde dem klara eftersom färgen i stallet inte hade hunnit torka. Blev återigen chockad av vilka snälla hästar de har. Amorina tog av Saga grimma och grimskaft och hängde bara ett löst rep runt halsen på henne som inte satt fast i något alls. Samma sak gjorde vi med Katinka. Sen stod hästarna där de stod. Sååå snälla!
Det kommer tar ett tag innan jag lär mig hur otroligt snälla de är!
Vi borstade, sadlade och tränsade hästarna. Åsas pappa kom förbi och hälsade under tiden. Kommer ta ett tag innan jag fattar vad han säger, grov skånska... riktigt grov skånska alltså! Men en trevlig prick iaf :)
Till slut var vi i alla fall ute på ridbanan. Åsa red barbacka på Saga och jag red såklart i sadel, eftersom jag inte skulle kunna komma upp barbacka på Katinka!
Allt gick kanonbra och jag kände mig supertrygg förutom när jag skulle få fram henne i trav och hon lät lite konstigt, ruskade på sig och körde ner huvudet. Undrade vad hon höll på med men det var visst hennes sätt att visa att hon ville ut i skogen och inte alls trava på någon tråkig bana. Så första gången vi skulle trava tog det mig ett varv att få igång henne. Nästa gång tog det ett halvt varv och resten av gångerna ungefär en fjärdedels varv. Maken till envis häst får man leta efter!
Problemet kom när Åsa skulle rida iväg med Saga för att sätta på henne en sadel. Katinka blev hysterisk av saknad. Till en början gnäggade hon hjärtskärande och gjorde småförsök att sticka upp till stallet. Det var inga problem, det klarade jag av. Gjorde volter med henne och försökte få henne att tänka på annat. Sen började hon studsa med frambenen och lät samtidigt, då tyckte inte Nina att det var kul längre. Eftersom jag inte känner henne så väl ännu så tänkte jag "nu kastar hon av mig". Jag ville INTE bli avkastad andra gången på hennes rygg, då hade jag nog inte hoppat upp igen! Så Amorina frågade om hon skulle hålla henne, vilken lättnad, och jag sa tacksamt ja till hennes erbjudande. Så där stod vi och väntade med en otroligt sur Katinka! Men det gick bra och många spaghettiskakande ögonblick senare hade jag lugnat ner mig och Katinka hade fått tillbaka sin dotter till ridbanan och allt var frid och fröjd igen.
Imorgon ska jag förhoppningsvis tillbaka igen och förhoppningsvis går allt bra även då... :)
Utanför Falköping ligger stallet där jag har börjat rida.
Så när jag kom fram var det helt tomt på gården. Katinka står hos Åsas pappa som jag aldrig hade träffat så jag kunde absout inte med att gå och ringa på i huset. Så jag gick en runda på gården, det hördes musik från en byggnad på gården men där inne var det tomt. Jag kikade in i stallet som var nymålat och fint men även där var det helt tomt. Efter en stund tänkte jag att jag får väl helt enkelt skicka iväg ett sms och berätta att jag var framme. Skitpinsamt, men så fick det bli. Ställde mig vid min bil och började skriva, helt inne i mina egna tankar. Helt plötsligt kommer någon fram från bakom stallet och säger "hej". Jag hoppade högt, herregud vad rädd jag blev!
Det var såklart bara Åsa som hade varit bakom stallet (på ridbanan kan jag gissa) med sin lillasyster Amorina (superfint namn förövrigt!) och som nu hade sett att jag hade kommit.
Eftersom både Åsa och Amorina skulle rida Saga (Katinkas busiga dotter) så skulle vi hålla oss på ridbanan. Vilket jag tacksamt sa ja till och sände även en tacksam tanke till vem det än var som hade hört min önskan. Jag ville nämligen jättegärna rida på banan även denna dag just för att lära känna Katinka lite men om inte Åsa hade sagt det så hade jag inte vågat be om det, vill inte bli klassad som den tråkiga mesen, hehe!
Jag och Amorina gick och hämtade hästarna medan Åsa bytte om från målarkläder till bättre kläder att rida i. Vi fick med oss en påse med äpplen så även denna dag fick jag öva på att mata hästarna direkt ur handen. Eller rättare sagt hästen... vägrade mata Saga då hon visst har en förmåga att även tugga fingrar! Brrr!
När vi kom fram till stallet skulle hästarna stå utanför när vi gjorde dem klara eftersom färgen i stallet inte hade hunnit torka. Blev återigen chockad av vilka snälla hästar de har. Amorina tog av Saga grimma och grimskaft och hängde bara ett löst rep runt halsen på henne som inte satt fast i något alls. Samma sak gjorde vi med Katinka. Sen stod hästarna där de stod. Sååå snälla!
Det kommer tar ett tag innan jag lär mig hur otroligt snälla de är!
Vi borstade, sadlade och tränsade hästarna. Åsas pappa kom förbi och hälsade under tiden. Kommer ta ett tag innan jag fattar vad han säger, grov skånska... riktigt grov skånska alltså! Men en trevlig prick iaf :)
Till slut var vi i alla fall ute på ridbanan. Åsa red barbacka på Saga och jag red såklart i sadel, eftersom jag inte skulle kunna komma upp barbacka på Katinka!
Allt gick kanonbra och jag kände mig supertrygg förutom när jag skulle få fram henne i trav och hon lät lite konstigt, ruskade på sig och körde ner huvudet. Undrade vad hon höll på med men det var visst hennes sätt att visa att hon ville ut i skogen och inte alls trava på någon tråkig bana. Så första gången vi skulle trava tog det mig ett varv att få igång henne. Nästa gång tog det ett halvt varv och resten av gångerna ungefär en fjärdedels varv. Maken till envis häst får man leta efter!
Problemet kom när Åsa skulle rida iväg med Saga för att sätta på henne en sadel. Katinka blev hysterisk av saknad. Till en början gnäggade hon hjärtskärande och gjorde småförsök att sticka upp till stallet. Det var inga problem, det klarade jag av. Gjorde volter med henne och försökte få henne att tänka på annat. Sen började hon studsa med frambenen och lät samtidigt, då tyckte inte Nina att det var kul längre. Eftersom jag inte känner henne så väl ännu så tänkte jag "nu kastar hon av mig". Jag ville INTE bli avkastad andra gången på hennes rygg, då hade jag nog inte hoppat upp igen! Så Amorina frågade om hon skulle hålla henne, vilken lättnad, och jag sa tacksamt ja till hennes erbjudande. Så där stod vi och väntade med en otroligt sur Katinka! Men det gick bra och många spaghettiskakande ögonblick senare hade jag lugnat ner mig och Katinka hade fått tillbaka sin dotter till ridbanan och allt var frid och fröjd igen.
Imorgon ska jag förhoppningsvis tillbaka igen och förhoppningsvis går allt bra även då... :)
Kommentarer
Trackback
